PPP

Från Wiki.linux.se
Hoppa till navigering Hoppa till sök

PPP (Point-to-Point Protocol)

PPP eller Point-to-Point Protocol är ett datakommunikationsprotokoll som används för att etablera en direkt förbindelse mellan två noder. Det är ett lager 2-protokoll i OSI-modellen och används ofta i uppringda och VPN-anslutningar.

Historia och Utveckling

PPP utvecklades under tidigt 1990-tal som en förbättring av de tidigare standarderna för seriell kommunikation. Det designades för att ge en enkel och effektiv länk för att överföra paket mellan två punkter.

Tekniska Specifikationer

PPP består av tre huvudkomponenter:

Länkstyrning Protokoll (LCP):
LCP etablerar, konfigurerar och testar data-länkanslutningen. Det hanterar även förhandling om inställningar och hantering av olika fel.
Nätverkstyrningsprotokoll (NCP):
För varje nätverksprotokoll (som IP, IPX) som transporteras över PPP, används en särskild NCP för att konfigurera och hantera nätverksanslutningen.
Autentisering:
PPP stöder flera autentiseringsprotokoll, som PAP (Password Authentication Protocol) och CHAP (Challenge-Handshake Authentication Protocol), för att säkerställa att endast auktoriserade användare etablerar anslutningen.

Funktioner och Användning

PPP är flexibelt och kan användas över många olika fysiska medier, inklusive telefonlinjer, fiberoptik och radiosändningar. Det är särskilt användbart i:

Uppringda Internetanslutningar:
PPP var standardprotokollet för uppringda internetanslutningar under 1990-talet och tidigt 2000-tal.
VPN (Virtual Private Network):
Inom vissa VPN-implementeringar används PPP för att kapsla in och överföra data över ett säkert nätverk.
Nätverkssäkerhet:
Genom att använda autentiseringsprotokoll, bidrar PPP till att öka säkerheten i datanätverk.

Viktiga överväganden

Teknisk Komplexitet:
Korrekt konfigurering av PPP, särskilt för autentisering och nätverksstyrning, kan vara utmanande.
Ersättning med Nyare Teknologier:
Med framväxten av bredband och andra nyare teknologier har användningen av PPP minskat.