mount(8)

mount(8)

NAME

mount - montera ett filsystem

SYNOPSIS

mount [-h|-V]

mount [-l] [-t fstype]

mount -a [-F] [-fnrsvw] [-t fstype] [-O optlist]

mount [-fnrsvw] [-o options] device|mountpoint

mount [-fnrsvw] [-o options] [-t fstype] device mountpoint

mount --bind|--rbind|--move olddir newdir

mount --make-[r]{shared|slave|private|unbindable} mountpoint

DESCRIPTION

Alla filer som är åtkomliga i ett Unix-system är ordnade i ett enda stort träd, filhierarkin, med roten i /. Dessa filer kan vara utspridda över flera enheter. Kommandot mount används för att ansluta filsystemet som finns på en enhet till det stora filträdet. Omvänt kopplar kommandot umount(8) bort det igen. Filsystemet används för att styra hur data lagras på enheten eller tillhandahålls på ett virtuellt sätt via nätverk eller andra tjänster.

Standardformen för kommandot mount är:

mount -t type device dir

Detta talar om för kärnan att ansluta filsystemet som finns på device (som är av typ <type)

vid katalogen dir. Alternativet -t type är valfritt. Kommandot mount kan vanligtvis identifiera ett filsystem. Root-behörighet krävs som standard för att montera ett filsystem. Se avsnittet "Non-superuser mounts" nedan för mer information. Det tidigare innehållet (om något) samt ägare och läge (mode) fö dir blir osynliga, och så länge filsystemet förblir monterat refererar sökvägen dir till roten i filsystemet på device.

Om endast katalogen eller enheten anges, till exempel:

mount /dir

så letar mount efter en monteringspunkt (och om den inte hittas, efter en enhet) i filen /etc/fstab Det är möjligt att använda alternativen --targe eller --source för att undvika tvetydig tolkning av det angivna argumentet. Till exempel:

mount --target /mountpoint

Samma filsystem kan monteras mer än en gång, och i vissa fall (t.ex. nätverksfilsystem) kan samma filsystem monteras flera gånger på samma monteringspunkt. Kommandot mount implementerar ingen policy för att kontrollera detta beteende. Allt beteende styrs av kärnan och är vanligtvis specifikt för filsystemsdrivrutinen. Undantaget är --all —i detta fall

ignoreras redan monterade filsystem (se

--all

nedan för mer information).

Listning av monteringar

Listläget behålls endast av bakåtkompatibilitetsskäl.

För mer robust och anpassningsbar utdata använd findmnt(8), särskilt i dina skript. Observera att kontrolltecken i monteringspunktens namn ersätts med '?'.

Följande kommando listar alla monterade filsystem (av typen

type

):

mount [-l] [-t type]

Alternativet

-l

lägger till etiketter i listan. Se nedan.

Ange enheten och filsystemet

De flesta enheter anges med ett filnamn (för en blockspecialenhet), som

/dev/sda1

, men det finns andra möjligheter. Till exempel, vid en NFS-montering kan

device

se ut som

knuth.cwi.nl:/dir

.

Enhetsnamn för diskpartitioner är instabila; omkonfigurering av hårdvara, och att lägga till eller ta bort en enhet kan orsaka namnändringar. Det är därför starkt rekommenderat att använda filsystems- eller partitionsidentifierare som UUID eller LABEL. För närvarande stöds följande identifierare (taggar):

LABEL=label

Mänskligt läsbar filsystemsidentifierare. Se även

-L

.

UUID=uuid

Filsystemets universellt unika identifierare. Formatet för UUID är vanligtvis en serie hexsiffror separerade med bindestreck.

Se även

-U

.

Observera att mount använder UUID:er som strängar. UUID:er från kommandoraden eller från fstab(5) konverteras inte till intern binär representation. Strängrepresentationen av UUID bör baseras på gemener.

PARTLABEL=label

Mänskligt läsbar partitionsidentifierare. Denna identifierare är oberoende av filsystem och ändras inte av

mkfs

- eller

mkswap

-operationer.

Den stöds till exempel för GUID Partition Tables (GPT).

PARTUUID=uuid

Partitionens universellt unika identifierare. Denna identifierare är oberoende av filsystem och ändras inte av

mkfs

- eller

mkswap

-operationer.

Den stöds till exempel för GUID Partition Tables (GPT).

ID=id

Hårdvaru-ID för blockenheten som genereras av

udevd

. Denna identifierare är vanligtvis baserad på WWN (unique storage identifier) och tilldelas av hårdvarutillverkaren. Se

ls /dev/disk/by-id

för mer information; den katalogen och en körande

udevd

krävs.

Denna identifierare rekommenderas inte för generell användning, eftersom identifieraren inte är strikt definierad och den beror på udev, udev-regler och hårdvara.

Kommandot

lsblk --fs

ger en översikt över filsystem, LABEL och UUID på tillgängliga blockenheter. Kommandot

blkid -p <device>

ger detaljer om ett filsystem på den angivna enheten.

Glöm inte att det inte finns någon garanti för att UUID:er och etiketter verkligen är unika, särskilt om du flyttar, delar eller kopierar enheten.

Använd

lsblk -o +UUID,PARTUUID

för att verifiera att UUID:erna verkligen är unika i ditt system. Den rekommenderade konfigurationen är att använda taggar (t.ex.

UUID=uuid

) snarare än udev-symlänkarna

/dev/disk/by-{label,uuid,id,partuuid,partlabel}

i filen

/etc/fstab

. Taggar är mer läsbara, robusta och portabla. Kommandot mount använder internt udev-symlänkar, så användning av symlänkar i

/etc/fstab

har ingen fördel jämfört med taggar.

För mer information se libblkid(3).

proc

-filsystemet är inte associerat med en specialenhet, och vid montering av det kan ett godtyckligt nyckelord—till exempel

proc

— användas istället för en enhetsspecifikation. (Det vanliga valet

none

är mindre lyckat: felmeddelandet 'none already mounted' från mount

kan vara förvirrande.)

Filerna /etc/fstab, /etc/mtab och /proc/mounts

Filen

/etc/fstab

(se fstab(5)) kan innehålla rader som beskriver vilka enheter som vanligtvis monteras var,

och med vilka alternativ. Standardplaceringen för fstab(5) kan åsidosättas med kommandoradsalternativet

--fstab path

(se nedan för mer detaljer).

Kommandot

mount -a [-t type] [-O optlist]

(vanligtvis i ett startskript) gör att alla filsystem som nämns i

fstab

(av rätt typ och/eller med eller utan rätt alternativ) monteras enligt anvisning, förutom de vars rad innehåller nyckelordet

noauto

. Genom att lägga till alternativet

-F

kommer mount

att forka, så att filsystemen monteras parallellt.

Vid montering av ett filsystem som nämns i

fstab

eller

mtab

räcker det att på kommandoraden ange endast enheten, eller endast monteringspunkten. Programmen mount och umount(8) underhöll traditionellt en lista över för närvarande monterade filsystem i filen

/etc/mtab

. Stöd för en vanlig klassisk

/etc/mtab

är som standard helt avstängt vid kompilering, eftersom det på moderna Linux-system är bättre att göra

/etc/mtab

till en symlänk till

/proc/mounts

istället. En vanlig

mtab

-fil som underhålls i användarrymden kan inte fungera tillförlitligt med namnrymder, containrar och andra avancerade Linux-funktioner. Om stödet för vanlig

mtab

är aktiverat, är det möjligt att använda

både filen och symlänken.

Om inga argument ges till mount skrivs listan över monterade filsystem ut.

Om du vill åsidosätta monteringsalternativ från

/etc/fstab

måste du använda alternativet

-o

:

mount device|dir -o options

och då kommer monteringsalternativen från kommandoraden att läggas till i listan över alternativ från

/etc/fstab

. Detta standardbeteende kan ändras med kommandoradsalternativet

--options-mode

. Det vanliga beteendet är att det sista alternativet vinner om det finns konflikter. Programmet mount läser inte filen

/etc/fstab

om både

device

(eller LABEL, UUID, ID, PARTUUID eller PARTLABEL) och

dir

anges. Till exempel, för att montera enheten

foo

vid

/dir

:

mount /dev/foo /dir

Detta standardbeteende kan ändras genom att använda kommandoradsalternativet

--options-source-force

för att alltid läsa konfiguration från

fstab

. För icke-root-användare läser mount alltid konfigurationen i

fstab

.

Non-superuser mounts

Normalt kan endast superuser (root) montera filsystem. Men när

fstab

innehåller alternativet

user

på en rad kan vem som helst montera det motsvarande filsystemet.

Alltså, givet en rad

/dev/cdrom /cd iso9660 ro,user,noauto,unhide

kan vilken användare som helst montera iso9660-filsystemet som finns på en insatt CDROM med kommandot:

mount /cd

Observera att mount är mycket strikt med icke-root-användare och att alla sökvägar som anges på kommandoraden verifieras innan

fstab

tolkas eller ett hjälpprogram körs.

Det rekommenderas starkt att använda en giltig monteringspunkt för att ange filsystem; annars kan mount misslyckas. Till exempel är det en dålig idé att ange NFS- eller CIFS-källa på kommandoraden.

Sedan util-linux 2.35 avslutas inte mount när användarbehörigheter är otillräckliga enligt libmounts interna säkerhetsregler. Istället släpper den suid-behörigheter och fortsätter som en vanlig icke-root-användare. Detta beteende stödjer användningsfall där root-behörigheter inte är nödvändiga (t.ex. FUSE-filsystem, användarnamnrymder, osv.).

För mer information, se fstab(5). Endast den användare som monterade ett filsystem kan avmontera det igen. Om vilken användare som helst ska kunna avmontera det, använd då

users

istället för

user

i

fstab

-raden. Alternativet

owner

liknar

user

, men med begränsningen att användaren måste vara ägare till specialfilen. Detta kan vara användbart t.ex. för

/dev/fd

om ett inloggningsskript gör konsolanvändaren till ägare av enheten. Alternativet

group

är liknande, men med begränsningen att användaren måste vara medlem i gruppen för specialfilen. Monteringsalternativet

user

accepteras om inget användarnamn specificeras. Om det används i formatet

user=someone

ignoreras alternativet tyst och är synligt endast för externa monteringshjälpare (

/sbin/mount.<type>

)

för kompatibilitet med vissa nätverksfilsystem.

Bind mount operation

Montera om en del av filhierarkin någon annanstans. Anropet är:

mount --bind olddir newdir

eller genom att använda denna

fstab

-post:

/olddir /newdir none bind

Efter detta anrop är samma innehåll åtkomligt på två platser.

Det är viktigt att förstå att "bind" inte skapar någon andraklassig eller specialnod i kärnans VFS. "bind" är bara ännu en operation för att ansluta ett filsystem.

Det finns ingenstans lagrad information om att filsystemet har kopplats in av en "bind"-operation.

olddir

och

newdir

är oberoende och

olddir

kan avmonteras.

Man kan också montera om en enskild fil (på en enskild fil). Det är också möjligt att använda en bind-montering för att skapa en monteringspunkt från en vanlig katalog, till exempel:

mount --bind foo foo

Bind-monteringen ansluter endast (en del av) ett enda filsystem, inte möjliga undermonteringar. Hela filhierarkin inklusive undermonteringar kan kopplas in på en andra plats genom att använda:

mount --rbind olddir newdir

Observera att filsystemets monteringsalternativ som upprätthålls av kärnan kommer att förbli desamma som på den ursprungliga monteringspunkten.

Användarrymdsalternativ (t.ex.

_netdev

) kommer inte att kopieras av mount och det är nödvändigt att uttryckligen ange alternativen på kommandoraden. Sedan util-linux 2.27 tillåter mount att monteringsalternativ ändras genom att skicka relevanta alternativ tillsammans med

--bind

. Till exempel:

mount -o bind,ro foo foo

Denna funktion stöds inte av Linux-kärnan; den implementeras i användarrymden genom ett extra mount(2)-systemanrop för remontering. Denna lösning är inte atomär.

Det alternativa (klassiska) sättet att skapa en skrivskyddad bind-montering är att använda remount-operationen, till exempel:

mount --bind olddir newdir

mount -o remount,bind,ro olddir newdir

Observera att en skrivskyddad bind skapar en skrivskyddad monteringspunkt (VFS-post), men det ursprungliga filsystemets superblock kommer fortfarande att vara skrivbart,

vilket betyder att

olddir

kommer att vara skrivbart medan

newdir

kommer att vara skrivskyddat. Det är också möjligt att ändra VFS-postflaggor via en "remount,bind"-operation:

nosuid

,

nodev

,

noexec

,

noatime

,

nodiratime

,

relatime

och

nosymfollow

.

Övriga flaggor (t.ex. filsystems-specifika flaggor) ignoreras tyst.

Det klassiska mount(2)-systemanropet tillåter inte att monteringsalternativ ändras rekursivt (till exempel med

-o rbind,ro

).

Den rekursiva semantiken är möjlig med ett nytt kärnsystemanrop mount_setattr(2) och stöds sedan libmount från util-linux v2.39 via ett nytt experimentellt alternativargument "recursive"

(t.ex.

-o rbind,ro=recursive

). För mer information se avsnittet FILESYSTEM-INDEPENDENT MOUNT OPTIONS. Sedan util-linux 2.31 ignorerar mount flaggan

bind

från

/etc/fstab

vid en remount-operation (om

-o remount

anges på kommandoraden).

Detta är nödvändigt för att fullt ut kontrollera monteringsalternativ vid remount via kommandoraden. I tidigare versioner applicerades bind-flaggan alltid och det var omöjligt att omdefiniera monteringsalternativ utan interaktion med bind-semantiken.

Detta beteende påverkar inte situationer där "remount,bind" anges i

/etc/fstab

-filen.

Sedan util-linux 2.39 kan mount använda det nya kärn-API:t för montering om det är tillgängligt. Detta nya kärn-gränssnitt ger ett mer precist sätt att arbeta med monteringspunktsattribut.

Till exempel kommer operationen

-o bind,rw

att skapa en läs/skriv-nod även om den ursprungliga noden var skrivskyddad.

Detta var omöjligt med det gamla klassiska mount(2)-syscall:et, där den skrivskyddade VFS-flaggan ärvdes från den ursprungliga noden.

The move operation

Flytta ett monterat träd till en annan plats (atomärt). Anropet är:

mount --move olddir newdir

Detta gör att innehållet som tidigare syntes under

olddir

nu blir åtkomligt under

newdir

. Den fysiska platsen för filerna ändras inte. Observera att

olddir

måste vara en monteringspunkt.

Observera också att det är ogiltigt och inte stöds att flytta en montering som ligger under en delad montering.

Använd

findmnt -o TARGET,PROPAGATION

för att se aktuella propageringsflaggor.

Shared subtree operations

Sedan Linux 2.6.15 är det möjligt att markera en montering och dess undermonteringar som delad (shared), privat (private), slav (slave) eller obindbar (unbindable). En delad montering ger möjlighet att skapa speglar av den monteringen så att monteringar och avmonteringar inom någon av speglarna propagerar till den andra spegeln. En slavmontering tar emot propagation från sin master, men inte tvärtom. En privat montering bär inga propagationsegenskaper. En obindbar montering är en privat montering som inte kan klonas via en bind-operation.

Den detaljerade semantiken dokumenteras i filen

Documentation/filesystems/sharedsubtree.txt

i kärnans källträd; se även mount_namespaces(7).

Stödda operationer är:

mount --make-shared mountpoint
mount --make-slave mountpoint
mount --make-private mountpoint
mount --make-unbindable mountpoint

Följande kommandon gör det möjligt att rekursivt ändra typen för alla monteringar under en given monteringspunkt:

mount --make-rshared mountpoint
mount --make-rslave mountpoint
mount --make-rprivate mountpoint
mount --make-runbindable mountpoint

mount läser inte fstab(5) när en

--make-

*-operation begärs. All nödvändig information måste anges på kommandoraden.

Observera att Linux-kärnan inte tillåter att flera propageringsflaggor ändras med ett enda mount(2)-systemanrop, och flaggorna kan inte blandas med andra monteringsalternativ och operationer.

Sedan util-linux 2.23 kan kommandot mount användas för att göra fler propagation-/topologiändringar med ett enda mount(8)-anrop och göra det tillsammans med andra monteringsoperationer. Propageringsflaggorna tillämpas via ytterligare mount(2)-systemanrop när de föregående monteringsoperationerna lyckades. Observera att detta användningsfall inte är atomärt.

Det är möjligt att ange propageringsflaggor i fstab(5) som monteringsalternativ (

private

,

slave

,

shared

,

unbindable

,

rprivate

,

rslave

,

rshared

,

runbindable

).

Till exempel:

mount --make-private --make-unbindable /dev/sda1 /foo

är samma som:

mount /dev/sda1 /foo
mount --make-private /foo
mount --make-unbindable /foo

COMMAND-LINE OPTIONS

Den fullständiga uppsättningen monteringsalternativ som används av en körning av mount bestäms genom att först extrahera monteringsalternativen för filsystemet från tabellen

fstab

, därefter tillämpa alternativ som anges med argumentet

-o

, och slutligen tillämpa alternativet

-r

eller

-w

när sådant finns. Kommandot mount skickar inte alla kommandoradsalternativ till monteringshjälpare av formen

/sbin/mount.suffix

.

Gränssnittet mellan mount och monteringshjälparna beskrivs nedan i avsnittet EXTERNAL HELPERS.

Kommandoradsalternativ som finns för kommandot mount är:

-a, --all

Montera alla filsystem (av de angivna typerna) som nämns i

fstab

(utom de vars rad innehåller nyckelordet

noauto

).

Detta alternativ var ursprungligen designat för användning i init-skript.

Observera att många moderna systemd-baserade distributioner inte använder

mount -a

vid uppstart, utan monterar filsystem på ett mer sofistikerat sätt via systemd-enheter (units). Filsystemen monteras i den ordning de förekommer i

fstab

.

Kommandot mount jämför filsystems källa och mål (och filsystemsrot för bind-monteringar eller btrfs) för att detektera redan monterade filsystem.

Kärnans tabell med redan monterade filsystem cachas under

mount --all

. Detta innebär att alla duplicerade

fstab

-poster kommer att monteras. Korrekt funktion beror på

/proc

(för att detektera already mounted) och

/sys

(för att utvärdera filsystemstaggar såsom UUID= eller LABEL=). Det rekommenderas starkt att montera

/proc

och

/sys

innan

mount -a

körs, eller att ha /proc och /sys i början av

fstab

. Alternativet

--all

kan också användas för remount-operationer. I detta fall tillämpas alla filter (

-t

och

-O

) på tabellen över redan monterade filsystem. Sedan version 2.35 är det möjligt att använda kommandoradsalternativet

-o

för att förändra monteringsalternativ från

fstab

(se även

--options-mode

). Observera att swap-poster i

fstab

ignoreras tyst av

mount -a

. Använd

swapon -a

för att aktivera swap-enheter och swap-filer. Se swapon(8). Observera att det är dålig praxis att använda

mount -a

för kontroll av

fstab

. Den rekommenderade lösningen är

findmnt --verify

.

--beneath Montera filsystemet under toppmonteringen på angivet mål (monteringspunkt), vilket gör att toppmonteringen kan avmonteras. Detta alternativ ersätter filsystemet vid monteringspunkten atomärt, och säkerställer att det inte finns något ögonblick då filsystemet saknas.

Till exempel, uppdatera från ett Btrfs-filsystem till ett XFS-filsystem utan att någonsin exponera den underliggande monteringspunkten:

mount           -t btrfs /dev/sdA /mnt
mount --beneath -t xfs   /dev/sdB /mnt
umount /mnt

-B, --bind Montera om ett delträd någon annanstans (så att dess innehåll är tillgängligt på båda platserna). Se ovan under Bind mount operation.

-c, --no-canonicalize Kanonisera inte några sökvägar eller taggar under monteringsprocessen.

Kommandot mount kanoniserar automatiskt alla sökvägar (från kommandoraden eller

fstab

). Detta alternativ kan användas tillsammans med flaggan

-f

för sökvägar som redan är kanoniserade. Detta alternativ är avsett för monteringshjälpare som anropar

mount -i

. Det rekommenderas starkt att inte använda detta kommandoradsalternativ för vanliga monteringsoperationer. Se även monteringsalternativet

X-mount.nocanonicalize

. Observera att mount inte skickar detta alternativ till

/sbin/mount.type

-hjälpare.

--exclusive Säkerställer att filsystemet monteras som en unik instans och att filsystemets superblock inte återanvänds av kärnan. Filsystemet kan återanvändas senare om det monteras utan detta alternativ. Alternativet påverkar endast den aktuella monteringen och är tillåtet även för icke-root-användare.

Se även alternativet

--onlyonce

. Skillnaden mellan

--onlyonce

och

--exclusive

är att "onlyonce" säkerställer att samma källa inte monteras på samma monteringspunkt; detta innebär att montering två gånger på

/A

inte tillåts, men montering på

/A

och

/B

är tillåtet.

Den "exclusive" monteringen säkerställer att filsystemet i sig inte återanvänds, oavsett monteringspunkt.

-F, --fork

(Används tillsammans med

-a

.)

Forka en ny instans av mount för varje enhet. Detta gör monteringar på olika enheter eller olika NFS-servrar parallellt. Fördelen är att det går snabbare; även NFS-timeouter hanteras parallellt. Nackdelen är att ordningen blir odefinierad.

Därför kan du inte använda detta alternativ om du vill montera både

/usr

och

/usr/spool

.

-f, --fake Gör att allt utförs utom de monteringsrelaterade systemanropen.

Alternativet

--fake

designades ursprungligen för att skriva en post till

/etc/mtab

utan att faktiskt montera.

/etc/mtab

underhålls inte längre i användarrymden, och från och med version 2.39 kan en montering vara en komplex kedja av operationer med beroenden mellan syscalls. Alternativet

--fake

tvingar libmount att hoppa över all förberedelse av monteringskällor, analys av monteringsalternativ och själva monteringsprocessen.

Skillnaden mellan fake och icke-fake körning är enorm.

Detta är anledningen till att

--fake

har minimal betydelse för den nuvarande mount(8)-implementationen och främst underhålls för bakåtkompatibilitet.

-i, --internal-only

Anropa inte

/sbin/mount.filesystem

-hjälparen även om den finns.

-L, --label label Montera partitionen som har den angivna etiketten.

-l, --show-labels Lägg till etiketter i mount-utdatan. mount måste ha behörighet att läsa disk-enheten (t.ex. vara set-user-ID root) för att detta ska fungera.

Man kan sätta en sådan etikett för ext2, ext3 eller ext4 med verktyget e2label(8), eller för XFS med xfs_admin(8), eller för reiserfs med

reiserfstune(8)

.

-M, --move Flytta ett delträd till en annan plats. Se ovan, avsnittet The move operation.

-m, --mkdir[=mode] Tillåt att skapa en målkatalog (monteringspunkt) om den ännu inte finns.

Alias för

-o X-mount.mkdir[=mode]

; standardläget är 0755. För mer information se

X-mount.mkdir

nedan.

--map-groups, --map-users inner:_outer_:_count_

Lägg till angiven användar-/gruppmappning till en

X-mount.idmap

-mappning.

Dessa alternativ kan anges flera gånger för att bygga upp kompletta mappningar för användare och grupper.

För mer information se

X-mount.idmap

nedan.

--map-users /proc/PID/ns/user Använd angiven user namespace för användar- och gruppmappning i en id-mappad montering.

Detta är ett alias för

-o X-mount.idmap=/proc/PID/ns/user

och kan inte användas två gånger eller tillsammans med formatet

inner:_outer_:_count_

ovan. För mer information se

X-mount.idmap

nedan.

-n, --no-mtab

Montera utan att skriva till

/etc/mtab

. Detta är nödvändigt t.ex. när

/etc

ligger på ett skrivskyddat filsystem.

-N, --namespace ns

Utför monteringsoperationen i den mount-namespace som anges av

ns

.

ns

är antingen PID för en process som kör i den namnrymden eller en specialfil som representerar den namnrymden. mount byter till mount-namespace när den läser

/etc/fstab

, skriver

/etc/mtab

(eller skriver till

/run/mount

) och anropar mount(2), annars kör den i den ursprungliga mount-namespace.

Det betyder att mål-namnrymden inte behöver innehålla några bibliotek eller andra krav som behövs för att exekvera mount(2)-anropet.

Se mount_namespaces(7) för mer information.

-O, --test-opts opts

Begränsa uppsättningen filsystem som

-a

gäller för. I detta avseende liknar det

-t

utom att

-O

är oanvändbart utan

-a

.

Till exempel kommandot

mount -a -O no_netdev

monterar alla filsystem utom de som har alternativet

netdev

angivet i alternativfältet i

/etc/fstab

. Det skiljer sig från

-t

genom att varje alternativ matchas exakt; ett inledande

no

i början av ett alternativ negerar inte resten. Alternativen

-t

och

-O

är kumulativa; det vill säga, kommandot

mount -a -t ext2 -O _netdev

monterar alla ext2-filsystem med alternativet

_netdev

, inte alla filsystem som antingen är ext2 eller har

_netdev

.

-o, --options opts Använd de angivna monteringsalternativen.

Argumentet

opts

är en kommaseparerad lista.

Till exempel:

mount LABEL=mydisk -o noatime,nodev,nosuid

Observera att ordningen på alternativen spelar roll, eftersom det sista alternativet vinner om det finns konflikter. Observera också att alternativ på kommandoraden åsidosätter alternativ från fstab.

För mer information, se avsnitten FILESYSTEM-INDEPENDENT MOUNT OPTIONS och FILESYSTEM-SPECIFIC MOUNT OPTIONS.

--onlyonce Tvingar mount att kontrollera om filsystemet redan är monterat på den angivna monteringspunkten.

Detta beteende är standard för

--all

; i övriga fall beror det på kärnans filsystemsdrivrutin.

Vissa filsystem kan monteras mer än en gång på samma monteringspunkt (t.ex. tmpfs).

Se även

--exclusive

.

--options-mode mode

Styr hur alternativ från

fstab

/

mtab

kombineras med alternativ från kommandoraden.

mode

kan vara ett av

ignore

,

append

,

prepend

eller

replace

. Till exempel innebär

append

att alternativ från

fstab

läggs till efter alternativ från kommandoraden. Standardvärdet är

prepend

—det betyder att kommandoradsalternativ utvärderas efter

fstab

-alternativ.

Observera att sista alternativet vinner om det finns konflikter.

--options-source source Källa för standardalternativ.

source

är en kommaseparerad lista av

fstab

,

mtab

och

disable

.

disable

inaktiverar

fstab

och

mtab

och aktiverar

--options-source-force

. Standardvärdet är

fstab,mtab

.

--options-source-force

Använd alternativ från

fstab

/

mtab

även om både

device

och

dir

anges.

-R, --rbind Montera om ett delträd och alla möjliga undermonteringar någon annanstans (så att dess innehåll är tillgängligt på båda platserna). Se ovan, avsnittet Bind mount operation.

-r, --ro, --read-only Montera filsystemet skrivskyddat.

En synonym är

-o ro

.

Observera att beroende på filsystemtyp, tillstånd och kärnbeteende kan systemet fortfarande skriva till enheten. Till exempel kommer ext3 och ext4 att spela upp journalen om filsystemet är "dirty".

För att förhindra denna typ av skrivåtkomst kan du vilja montera ett ext3- eller ext4-filsystem med alternativen

ro,noload

eller ställa själva blockenheten i skrivskyddat läge; se kommandot blockdev(8).

-s Tolerera slarviga monteringsalternativ istället för att misslyckas. Detta ignorerar monteringsalternativ som inte stöds av en filsystemtyp. Inte alla filsystem stöder detta alternativ.

För närvarande stöds det endast av monteringshjälparen

mount.nfs

.

--source device Om endast ett argument ges till mount kan argumentet tolkas som mål (monteringspunkt) eller källa (enhet). Detta alternativ gör det möjligt att uttryckligen definiera att argumentet är monteringskällan.

--target directory Om endast ett argument ges till mount kan argumentet tolkas som mål (monteringspunkt) eller källa (enhet). Detta alternativ gör det möjligt att uttryckligen definiera att argumentet är monteringsmålet.

--target-prefix directory Prefixa den angivna katalogen till alla monteringsmål.

Detta alternativ kan användas för att följa

fstab

, men utföra monteringar på en annan plats, till exempel:

mount --all --target-prefix /chroot -o X-mount.mkdir

monterar allt från systemets

fstab

till

/chroot

, och alla saknade monteringspunkter skapas (p.g.a.

X-mount.mkdir

). Se även

--fstab

för att använda en alternativ

fstab

.

-T, --fstab path

Anger en alternativ

fstab

-fil. Om

path

är en katalog sorteras filerna i katalogen med strverscmp(3); filer som börjar med "." eller utan filändelsen

.fstab

ignoreras.

Alternativet kan anges mer än en gång. Detta alternativ är främst designat för initramfs- eller chroot-skript där extra konfiguration specificeras utöver standard systemkonfiguration.

Observera att mount inte skickar alternativet

--fstab

till

/sbin/mount.type

-hjälpare, vilket innebär att alternativa

fstab

-filer blir osynliga för hjälparna. Det är inget problem för normala monteringar, men användarmontering (icke-root) kräver alltid

fstab

för att verifiera användarens rättigheter.

-t, --types fstype

Argumentet efter

-t

används för att ange filsystemtyp.

Vilka filsystemtyper som stöds beror på den körande kärnan.

Se

/proc/filesystems

och

/lib/modules/$(uname -r)/kernel/fs

för en komplett lista.

De vanligaste är ext2, ext3, ext4, xfs, btrfs, vfat, sysfs, proc, nfs och cifs.

Programmen mount och umount(8) stöder filsystemsubtyper.

Subtypen definieras av suffixet

.subtype

. Till exempel

fuse.sshfs

. Det rekommenderas att använda subtypnotation snarare än att lägga till något prefix till monteringskällan (till exempel är

sshfs#example.com

föråldrat). Om inget

-t

anges, eller om typen

auto

anges, försöker mount gissa önskad typ.

mount använder biblioteket libblkid(3) för att gissa filsystemtyp; om det inte hittar något bekant försöker mount

läsa filen

/etc/filesystems

, eller, om den inte finns,

/proc/filesystems

. Alla filsystemtyper som listas där kommer att provas, utom de som är märkta "nodev" (t.ex.

devpts

,

proc

och

nfs

). Om

/etc/filesystems

slutar med en rad som endast innehåller

*

, kommer mount att läsa

/proc/filesystems

efteråt. Under provningen monteras alla filsystemtyper med monteringsalternativet

silent

. Typen

auto

kan vara användbar för användarmontering av disketter. Att skapa en fil

/etc/filesystems

kan vara användbart för att ändra probordningen (t.ex. prova vfat före msdos eller ext3 före ext2) eller om du använder en kernel module autoloader. Mer än en typ kan anges som en kommaseparerad lista både för

-t

samt i en

/etc/fstab

-post. Listan för

-t

kan prefixas med

no

för att ange filsystemtyper som ingen åtgärd ska vidtas på. Prefixet

no

har ingen effekt när det anges i en

/etc/fstab

-post. Prefixet

no

kan vara meningsfullt med

-a

.

Till exempel kommandot

mount -a -t nomsdos,smbfs

monterar alla filsystem utom de av typen

msdos

och

smbfs

.

För de flesta typer behöver mount bara göra ett enkelt mount(2)-systemanrop, och ingen detaljerad kunskap om filsystemtypen krävs. För några typer (som nfs, nfs4, cifs, smbfs, ncpfs) behövs ad hoc-kod. Filsystemen nfs, nfs4, cifs, smbfs och ncpfs har ett separat mount-program.

För att göra det möjligt att behandla alla typer likformigt kommer mount att köra programmet

/sbin/mount.type

(om det finns) när det anropas med typen

type

. Eftersom olika versioner av

smbmount

-programmet har olika anropskonventioner kan

/sbin/mount.smbfs

behöva vara ett shell-skript som sätter upp önskat anrop.

-U, --uuid uuid Montera partitionen som har den angivna UUID:en.

-v, --verbose Aktiverar verbose-läge. Från version 2.41, om det nya kärn-API:t för montering är tillgängligt, skrivs även kärnans informationsmeddelanden ut.

-w, --rw, --read-write Montera filsystemet läs/skriv. Läs/skriv är kärnans standard och mount:ens standard är att försöka en skrivskyddad montering om det föregående mount(2)-systemanropet med läs/skriv-flaggor misslyckades på skrivskyddade enheter.

En synonym är

-o rw

. Observera att om

-w

anges på kommandoraden tvingar det mount att aldrig försöka skrivskyddad montering på skrivskyddade enheter eller redan monterade skrivskyddade filsystem.

-h, --help Visa hjälptext och avsluta.

-V, --version Visa version och avsluta.

FILESYSTEM-INDEPENDENT MOUNT OPTIONS

Vissa av dessa alternativ är endast användbara när de förekommer i filen

/etc/fstab

.

Vissa av dessa alternativ kan vara aktiverade eller inaktiverade som standard i systemets kärna.

För att kontrollera den aktuella inställningen, se alternativen i

/proc/mounts

. Observera att filsystem också har per-filsystem specifika standardalternativ (se t.ex. utdata från

tune2fs -l

för extN-filsystem).

Virtual Filesystem Notes

Virtual File System (VFS) är det abstrakta lager i kärnan som tillhandahåller filsystemsgränssnittet till program i användarrymden. Det tillhandahåller också en abstraktion inom kärnan som gör att olika filsystemimplementationer kan samexistera. En del monteringsalternativ gäller endast detta lager.

Alternativen

nosuid

,

noexec

,

nodiratime

,

relatime

,

noatime

,

strictatime

och

nosymfollow

tolkas endast av VFS-lagret i kärnan och appliceras på monteringspunktsnoden snarare än på filsystemet självt.

För att få en fullständig översikt över filsystem och VFS-alternativ, prova:

findmnt -o TARGET,VFS-OPTIONS,FS-OPTIONS

Sedan v2.39 kan libmount använda ett nytt kärn-gränssnitt för montering för att ställa in VFS-attribut rekursivt. För bakåtkompatibilitet är denna funktion inte aktiverad som standard, även om rekursiv operation (t.ex. rbind) har begärts. Det nya alternativargumentet "recursive" kan anges, till exempel:

mount -orbind,ro=recursive,noexec=recursive,nosuid /foo /bar

Detta binder rekursivt filsystem från

/foo

till

/bar

, och gör

/bar

och alla undermonteringar skrivskyddade och noexec, men endast

/bar

självt kommer att vara "nosuid".

Den valfria "recursive"-parametern för VFS-monteringsalternativ är en EXPERIMENTELL funktion.

Read-only Setting Notes

Skrivskyddsinställningen (

ro

eller

rw

) tolkas av både VFS och filsystemet, och det beror på hur alternativet anges på kommandoraden för mount(8).

För bakåtkompatibilitet är standard att använda den för båda lagren under standardmonteringar.

Operationen

-o bind,remount,ro

appliceras endast på VFS-monteringspunkten, medan operationen

-o remount,ro

appliceras på både VFS och filsystemets superblock.

Denna semantik gör det möjligt att skapa en skrivskyddad monteringspunkt samtidigt som filsystemet hålls skrivbart från en annan monteringspunkt.

Sedan version 2.41 har libmount möjlighet att använda valfria argument

vfs

och

fs

(t.ex.

ro=fs

) för att specificera var skrivskyddsinställningen ska appliceras.

Till exempel kommer kommandot:

mount -o ro=vfs /dev/sdc1 /A

att montera filsystemet som läs/skriv på superblocknivå, men noden

/A

kommer att sättas som skrivskyddad. I tidigare versioner krävdes en extra

-o bind,remount,ro

-operation för att uppnå samma sak.

Generic Mount Options

Följande alternativ kan användas för vilket filsystem som helst som monteras, men varje filsystem hedrar dem inte nödvändigtvis.

Till exempel har alternativet

sync

endast effekt för ext2, ext3, ext4, fat, vfat, ufs och xfs.

async

All I/O till filsystemet bör göras asynkront. (Se även alternativet

sync

.)

atime

Använd inte

noatime

-funktionen; åtkomsttid för inode styrs av kärnans standard. Se även

relatime

och

strictatime

.

noatime Uppdatera inte inode-åtkomsttider på detta filsystem (t.ex. för snabbare åtkomst på news-spool för att accelerera news-servrar).

Detta fungerar för alla inode-typer (kataloger också), så det innebär

nodiratime

.

auto

Kan monteras med

-a

.

noauto

Kan endast monteras explicit (dvs

-a

gör inte att filsystemet monteras).

context=context, fscontext=context, defcontext=context, och rootcontext=context

Alternativet

context=

är användbart vid montering av filsystem som inte stöder utökade attribut, såsom en diskett eller hårddisk formaterad med VFAT, eller system som normalt inte körs under SELinux, såsom en ext3- eller ext4-formaterad disk från en icke-SELinux-arbetsstation. Du kan även använda

context=

på filsystem du inte litar på, såsom en diskett.

Det hjälper också med kompatibilitet för filsystem med xattr-stöd på äldre 2.4.x-kärnor. Även när xattrs stöds kan du spara tid genom att inte behöva märka varje fil genom att tilldela hela disken en säkerhetskontext.

Ett vanligt alternativ för flyttbara media är

context="system_u:object_r:removable_t

. Alternativet

fscontext=

fungerar för alla filsystem, oavsett deras xattr-stöd.

fscontext sätter den övergripande filsystemsetiketten till en specifik säkerhetskontext. Denna filsystemsetikett är separat från individuella etiketter på filer. Den representerar hela filsystemet för vissa typer av behörighetskontroller, såsom vid montering eller filskapande. Individuella filetiketter hämtas fortfarande från xattrs på filerna.

Alternativet

context=

sätter den aggregerade kontext som fscontext tillhandahåller, utöver att tillhandahålla samma etikett för individuella filer. Du kan sätta standard säkerhetskontext för omärkta filer med

defcontext=

.

Detta åsidosätter värdet som satts för omärkta filer i policyn och kräver ett filsystem som stödjer xattr-märkning.

Alternativet

rootcontext=

låter dig uttryckligen märka rot-inoden i ett filsystem som monteras innan filsystemet eller inoden blir synlig för användarrymden.

Detta visade sig vara användbart för t.ex. stateless Linux.

Specialvärdet

@target

kan användas för att tilldela den aktuella kontexten för målmonteringspunktsplatsen. Observera att kärnan avvisar alla remount-begäranden som inkluderar

context

-alternativet, även när det är oförändrat.

Varning: context-värdet kan innehålla kommatecken, i vilket fall värdet måste citeras korrekt, annars tolkar mount kommatecknet som en separator mellan monteringsalternativ. Glöm inte att skalet tar bort citationstecken och därför krävs dubbel citering. Till exempel:

mount -t tmpfs none /mnt -o \
'context="system_u:object_r:tmp_t:s0:c127,c456",noexec'

För mer information, se selinux(8).

defaults

Använd standardalternativen:

rw

,

suid

,

dev

,

exec

,

auto

,

nouser

och

async

.

Observera att den verkliga uppsättningen standardalternativ beror på kärna och filsystemtyp. Se början av detta avsnitt för mer information.

dev Tolka tecken- eller blockspecialenheter på filsystemet.

nodev Tolka inte tecken- eller blockspecialenheter på filsystemet.

diratime

Uppdatera kataloginoders åtkomsttider på detta filsystem. Detta är standard. (Alternativet ignoreras när

noatime

är satt.)

nodiratime

Uppdatera inte kataloginoders åtkomsttider på detta filsystem. (Detta impliceras när

noatime

är satt.)

dirsync Alla kataloguppdateringar inom filsystemet ska göras synkront. Detta påverkar följande systemanrop: creat(2), link(2), unlink(2), symlink(2), mkdir(2), rmdir(2), mknod(2) och rename(2).

exec Tillåt exekvering av binärer och andra körbara filer.

noexec Tillåt inte direkt exekvering av binärer på det monterade filsystemet.

group Tillåt en vanlig användare att montera filsystemet om någon av användarens grupper matchar gruppen för enheten.

Detta alternativ implicerar

nosuid

och

nodev

(om det inte åsidosätts av efterföljande alternativ, som i alternativraden

group,dev,suid

).

iversion

Varje gång inoden modifieras kommer fältet

i_version

att inkrementeras.

noiversion

Inkrementera inte

i_version

-fältet.

mand Tillåt obligatoriska lås på filsystemet. Se fcntl(2). Detta alternativ blev föråldrat i Linux 5.15.

nomand Tillåt inte obligatoriska lås på filsystemet.

_netdev Filsystemet ligger på en enhet som kräver nätverksåtkomst (används för att hindra systemet från att försöka montera dessa filsystem innan nätverket har aktiverats).

nofail Rapportera inte fel för enheten om den inte finns.

relatime Uppdatera inode-åtkomsttider relativt modifierings- eller ändringstid. Åtkomsttiden uppdateras endast om föregående åtkomsttid var tidigare än eller lika med nuvarande modifierings- eller ändringstid.

(Liknar

noatime

, men bryter inte mutt(1) eller andra program som behöver veta om en fil har lästs sedan senaste modifiering.) Sedan Linux 2.6.30 är detta kärnans standardbeteende (om inte

noatime

angavs), och alternativet

strictatime

krävs för traditionell semantik.

Dessutom uppdateras filens åtkomsttid alltid om den är mer än 1 dag gammal.

norelatime

Använd inte

relatime

. Se även

strictatime

.

strictatime Begär fulla atime-uppdateringar.

Gör det möjligt för kärnan att standarda till

relatime

eller

noatime

, men ändå låta användarrymden åsidosätta.

nostrictatime Använd kärnans standardbeteende för atime.

lazytime Uppdatera bara tider (atime, mtime, ctime) på in-memory-versionen av filens inode.

Detta alternativ minskar avsevärt skrivningar till inode-tabellen för arbetslaster som gör frekventa slumpmässiga skrivningar till förallokerade filer.

On-disk-tidsstämplar uppdateras endast när:

• inoden behöver uppdateras för någon ändring som inte är relaterad till tidsstämplar • applikationen använder fsync(2), syncfs(2) eller sync(2) • en oavslutad inode evakueras från minne • mer än 24 timmar har passerat sedan inoden skrevs till disk

nolazytime Använd inte lazytime.

suid Respektera set-user-ID och set-group-ID-bitar eller filkapabiliteter när program exekveras från detta filsystem.

nosuid Respektera inte set-user-ID och set-group-ID-bitar eller filkapabiliteter när program exekveras från detta filsystem.

Dessutom kräver SELinux domänövergångar behörigheten

nosuid_transition

, vilket i sin tur också kräver policykapabiliteten

nnp_nosuid_transition

.

silent Aktivera silent-flaggan.

loud Stäng av silent-flaggan.

owner Tillåt en vanlig användare att montera filsystemet om användaren är ägare till enheten.

Detta alternativ implicerar

nosuid

och

nodev

(om det inte åsidosätts av efterföljande alternativ, som i alternativraden

owner,dev,suid

).

remount Försök att montera om ett redan monterat filsystem. Detta används ofta för att ändra mount-flaggor för ett filsystem, särskilt för att göra ett skrivskyddat filsystem skrivbart. Det ändrar inte enhet eller monteringspunkt.

Remount-operationen tillsammans med flaggan

bind

har speciell semantik. Se ovan, avsnittet Bind mount operation.

Kärnans standardbeteende för VFS-mountflaggor (nodev,nosuid,noexec,ro) är att återställa alla ospecificerade flaggor vid remount.

Därför försöker mount(8) behålla nuvarande inställning enligt

fstab

eller

/proc/self/mountinfo

. Detta standardbeteende kan ändras med

--options-mode

. Den rekursiva ändringen av mount-flaggor (stöds sedan v2.39 på system med mount_setattr(2)), till exempel

mount -o remount,ro=recursive

, använder inte beteendet "reset-unspecified"

och fungerar som en enkel add/remove-operation där ospecificerade flaggor inte modifieras.

Remount-funktionen följer standardmetoden som mount arbetar med alternativ från

fstab

. Det betyder att mount inte läser

fstab

(eller

mtab

) endast när både

device

och

dir

anges.

mount -o remount,rw /dev/foo /dir

Efter detta anrop ersätts alla gamla monteringsalternativ och godtycklig information från

fstab

(eller

mtab

) ignoreras, utom alternativet

loop=

som genereras internt och underhålls av mount.

mount -o remount,rw /dir

Efter detta anrop läser mount

fstab

och sammanfogar dessa alternativ med alternativen från kommandoraden (

-o

). Om ingen monteringspunkt hittas i

fstab

faller den tillbaka till monteringsalternativ från

/proc/self/mountinfo

. mount tillåter användning av

--all

för att remount:a alla redan monterade filsystem som matchar ett filter (

-O

och

-t

).

Till exempel:

mount --all -o remount,ro -t vfat

remount:ar alla redan monterade vfat-filsystem i skrivskyddat läge.

ro[=

(recursive|vfs|fs)

]

Montera filsystemet skrivskyddat. Det valfria argumentet är en experimentell funktion som endast stöds av det fil-deskriptorbaserade mount-API:t och ignoreras tyst för det gamla mount(2)-syscall:et.

recursive

tvingar VFS-attributet att appliceras rekursivt.

vfs

och

fs

anger lagret där skrivskyddsflaggan ska appliceras.

fs

anger filsystemets superblock (unik filsysteminstans i kärnan), och

vfs

anger monteringsnoden.

Om inget lager anges sätts båda till skrivskydd.

rw[=

(recursive|vfs|fs)

]

Montera filsystemet läs/skriv.

sync All I/O till filsystemet bör göras synkront.

För media med begränsat antal skrivcykler (t.ex. vissa flash-enheter) kan

sync

förkorta livslängden.

user Tillåt en vanlig användare att montera filsystemet.

Namnet på monterande användare skrivs till

mtab

-filen (eller till libmounts privata fil i

/run/mount

) så att samma användare kan avmontera filsystemet igen. Detta alternativ implicerar

noexec

,

nosuid

och

nodev

(om inte åsidosatt av senare alternativ, som i

user,exec,dev,suid

).

nouser Förbjud vanlig användare att montera filsystemet. Detta är standard; det implicerar inga andra alternativ.

users Tillåt vilken användare som helst att montera och avmontera filsystemet, även om en annan vanlig användare tidigare monterade det.

Detta alternativ implicerar

noexec

,

nosuid

och

nodev

(om inte åsidosatt av senare alternativ, som i

users,exec,dev,suid

).

X-* Alla alternativ som börjar med "X-" tolkas som kommentarer eller användarrymdsspecifika applikationsalternativ.

Dessa alternativ lagras inte i användarrymden (t.ex.

mtab

) och skickas inte till

mount.type

-hjälpare eller till mount(2). Föreslaget format är

X-appname.option

.

x-*

Samma som

X-*

, men lagras permanent i användarrymden.

Det betyder att alternativen också är tillgängliga för umount(8) och andra operationer. Observera att underhåll av monteringsalternativ i användarrymden är knepigt; det kräver libmount-baserade verktyg och det finns ingen garanti att alternativen alltid är tillgängliga (t.ex. efter en move mount-operation eller i en o-delad namespace).

Observera att före util-linux v2.30 underhölls inte x-* av libmount och lagrades inte i användarrymden (funktionaliteten var då samma som för X-*).

Men p.g.a. fler användningsfall (initrd, systemd, etc.) har funktionaliteten utökats för att bevara existerande

fstab

-konfigurationer utan ändringar. X-mount.auto-fstypes=

list

Anger tillåtna eller förbjudna filsystemtyper för automatisk filsystemdetektion.

list

är en kommaseparerad lista av filsystemsnamn. Automatisk filsystemdetektion triggas av filsystemtypen

auto

eller när filsystemtypen inte anges. Listan följer hur mount utvärderar typmönster (se

-t

).

Endast angivna filsystemtyper tillåts, eller—om listan prefixas med "no"—förbjuds alla angivna typer.

Till exempel:

X-mount.auto-fstypes="ext4,btrfs"

accepterar endast ext4 och btrfs, och

X-mount.auto-fstypes="novfat,xfs"

accepterar alla utom vfat och xfs.

Observera att kommatecken används som separator mellan monteringsalternativ, vilket innebär att auto-fstypes-värden måste citeras korrekt. Glöm inte att skalet tar bort citationstecken och därför krävs dubbel citering. Till exempel:

mount -t auto -o’X-mount.auto-fstypes="noext2,ext3"'
/dev/sdc1 /mnt/test

X-mount.mkdir[=

mode

]

Tillåt att skapa målkatalogen (monteringspunkten) om den inte finns.

Det valfria argumentet

mode

anger filsystemets åtkomstläge som används för mkdir(2) i oktal notation.

Standard är 0755. Denna funktion stöds endast för root eller när mount körs utan suid-behörigheter.

Alternativet stöds också som

x-mount.mkdir

, men den notationen är föråldrad sedan v2.30. Se även kommandoradsalternativet

--mkdir

. X-mount.nocanonicalize[=

type

]

Tillåt att inaktivera kanonisering för monteringskälla och mål. Som standard löser mount alla sökvägar till absoluta sökvägar utan symlänkar. Detta är ibland oönskat, t.ex. vid bind-mount över en symlänk, eller en symlänk över en katalog eller en annan symlänk.

Det valfria argumentet

type

kan vara "source" eller "target". Om inget anges inaktiveras kanonisering för båda. Kommandoradsalternativet

--no-canonicalize

åsidosätter detta monteringsalternativ och påverkar alla sökvägs- och taggkonverteringar i alla situationer, men av bakåtkompatibilitetsskäl modifierar det inte open_tree syscall-flaggor och tillåter inte bind-mount över symlänk-use case. Observera att mount(8) fortfarande sanitiserar och kanoniserar käll- och mål-sökvägar angivna på kommandoraden av icke-root-användare, oavsett inställningen

X-mount.nocanonicalize

.

X-mount.noloop Skapa och montera ingen loop-enhet, även om monteringskällan är en vanlig fil.

X-mount.subdir=

directory

Tillåt montering av en underkatalog i ett filsystem istället för rotkatalogen. Detta är endast effektivt när en ny instans av ett filsystem ansluts till systemet. Alternativet ignoreras tyst för operationer som remount, bind mount eller move.

För närvarande implementeras detta via en temporär montering av filsystemets rotkatalog i en o-delad namespace, och sedan bindning av underkatalogen till den slutliga monteringspunkten, och avmontering av filsystemets rot. Underkatalogsmonteringen syns atomärt för resten av systemet trots att det implementeras via flera mount(2)-syscalls.

Observera att funktionen inte fungerar i en session med o-delad privat mount-namespace (efter

unshare --mount

) på gamla kärnor eller med mount(8) utan stöd för fil-deskriptorsbaserat mount-API. I detta fall behöver du

unshare --mount --propagation shared

.

Denna funktion är EXPERIMENTELL.

X-mount.owner=

username|UID

, X-mount.group=

group|GID

Sätt monteringspunktens ägar-/gruppägande efter montering.

Namn löses i mål-namnrymden; se

-N

. X-mount.mode=

mode

Sätt monteringspunktens läge (mode) efter montering.

X-mount.idmap=

id-type:id-mount:id-host:id-range

[

id-type:id-mount:id-host:id-range

], X-mount.idmap=

file

Använd detta alternativ för att skapa en id-mappad montering. En id-mappad montering tillåter att ändra ägande för alla filer under en montering enligt den ID-mappning som associeras med en user namespace. Ägarändringen är knuten till livslängden och lokaliserad till den relevanta monteringen. Den relevanta ID-mappningen kan specificeras på två sätt:

• En användare kan ange ID-mappningen direkt.

ID-mappningen måste specificeras med syntaxen

id-type:id-mount:id-host:id-range

. Att ange

u

som

id-type

-prefix skapar en UID-mappning,

g

skapar en GID-mappning och att utelämna

id-type

eller ange

b

skapar både UID- och GID-mappning. Parametern

id-mount

anger start-ID i den nya monteringen. Parametern

id-host

anger start-ID i filsystemet. Parametern

id-range

anger hur många ID som ska mappas.

Det är möjligt att ange flera ID-mappningar.

Individuella ID-mappningar måste separeras med mellanslag.

Observera att mellanslag i

/etc/fstab

tolkas som fältseparatorer. För att undvika detta måste du escap:a dem med

\040

. Till exempel:

X-mount.idmap=0:0:1\040500:1000:1

. Till exempel skapar ID-mappningen

X-mount.idmap=u:1000:0:1 g:1001:1:2 5000:1000:2

en id-mappad montering där UID 0 mappas till UID 1000, GID 1 mappas till GID 1001, GID 2 mappas till GID 1002, och UID och GID 1000 mappas till 5000, och UID och GID 1001 mappas till 5001 i monteringen.

När en ID-mappning anges direkt kommer en ny user namespace att allokeras med den begärda ID-mappningen. Den nyskapade user namespace kommer att knytas till monteringen.

• En användare kan ange en user namespace-fil.

User namespace kommer då att knytas till monteringen och ID-mappningen i user namespace blir monteringsmappningen.

Till exempel kommer

X-mount.idmap=/proc/PID/ns/user

att knyta processen PID:s user namespace till monteringen.

nosymfollow Följ inte symlänkar när sökvägar löses. Symlänkar kan fortfarande skapas, och readlink(1), readlink(2), realpath(1) och realpath(3) fungerar fortfarande korrekt.

FILESYSTEM-SPECIFIC MOUNT OPTIONS

Detta avsnitt listar alternativ som är specifika för vissa filsystem. Där det är möjligt bör du först konsultera filsystemets egna manualsidor. Några av dessa sidor listas i tabellen nedan.

Filsystem	Manualsida
btrfs	btrfs(5)
cephfs	mount.ceph(8)
cifs	mount.cifs(8)
ext2, ext3, ext4	ext4(5)
fuse	fuse(8)
nfs	nfs(5)
tmpfs	tmpfs(5)
xfs	xfs(5)

Observera att vissa av sidorna ovan kanske bara är tillgängliga efter att du installerat respektive användarverktyg.

Följande alternativ gäller endast vissa filsystem. Vi sorterar dem efter filsystem. Alla alternativ följer flaggan

-o

.

Vilka alternativ som stöds beror delvis på den körande kärnan.

Mer information kan finnas i filsystemsspecifika filer i kärnans källkod under

Documentation/filesystems

.

Mount options for adfs

uid=value och gid=value

Sätt ägare och grupp för filerna i filsystemet (standard: uid=gid=0).

ownmask=value och othmask=value

Sätt rättighetsmask för ADFS "owner"-rättigheter respektive "other"-rättigheter (standard: 0700 respektive 0077). Se även

/usr/src/linux/Documentation/filesystems/adfs.rst

.

Mount options for affs

uid=value och gid=value

Sätt ägare och grupp för filsystemets rot (standard: uid=gid=0, men om

uid

eller

gid

anges utan värde används UID och GID för den aktuella processen).

setuid=value och setgid=value

Sätt ägare och grupp för alla filer.

mode=value

Sätt läge för alla filer till

value & 0777

oavsett ursprungliga rättigheter. Lägg till sökrättighet på kataloger som har läsrättighet. Värdet anges i oktal.

protect

Tillåt inga ändringar av skyddsbitarna på filsystemet.

usemp

Sätt UID och GID för filsystemets rot till UID och GID för monteringspunkten vid första synk eller umount, och rensa sedan detta alternativ. Märkligt...

verbose

Skriv ett informationsmeddelande för varje lyckad montering.

prefix=string

Prefix som används före volymnamn när en länk följs.

volume=string

Prefix (maxlängd 30) som används före '/' när en symbolisk länk följs.

reserved=value

(Standard: 2.) Antal oanvända block i början av enheten.

root=value

Ange explicit plats för rotblocket.

bs=value

Ange blockstorlek. Tillåtna värden är 512, 1024, 2048, 4096.

grpquota|noquota|quota|usrquota

Dessa alternativ accepteras men ignoreras. (Kvotverktyg kan dock reagera på sådana strängar i

/etc/fstab

.)

Mount options for debugfs

debugfs är ett pseudo-filsystem, traditionellt monterat på

/sys/kernel/debug

.

Fr.o.m. kärnversion 3.4 har debugfs följande alternativ:

uid=n, gid=n

Sätt ägare och grupp för monteringspunkten.

mode=value

Sätt läge för monteringspunkten.

Mount options for devpts

devpts är ett pseudo-filsystem, traditionellt monterat på

/dev/pts

. För att få en pseudoterminal öppnar en process

/dev/ptmx

; numret för slav-pty görs därefter tillgängligt och kan nås som

/dev/pts/<nummer>

.

uid=value och gid=value

Sätter ägare eller grupp för nyss skapade pseudoterminaler till de angivna värdena. Om inget anges sätts de till UID och GID för den skapande processen.

Till exempel, om det finns en tty-grupp med GID 5, så gör

gid=5

att nya pty:n tillhör tty-gruppen.

mode=value

Sätt läge för nyss skapade pseudoterminaler till angivet värde. Standard är 0600.

Värdet

mode=620

och

gid=5

gör "mesg y" till standard på nyss skapade pty:n.

newinstance

Skapa en privat instans av devpts så att index för pseudoterminaler i denna instans är oberoende av andra instanser. Alla devpts-monteringar utan detta alternativ delar samma uppsättning index (legacy-läge).

Varje devpts-monteringen med

newinstance

har en privat uppsättning index.

Detta alternativ används främst för containrar och implementeras i Linux-kärnor från 2.6.29.

Det är giltigt endast om

CONFIG_DEVPTS_MULTIPLE_INSTANCES

är aktiverat i kärnkonfigurationen. För att använda alternativet effektivt måste

/dev/ptmx

vara en symbolisk länk till

pts/ptmx

. Se

Documentation/filesystems/devpts.txt

i kärnans källträd för detaljer.

ptmxmode=value

Sätt läge för den nya

ptmx

-enhetsnoden i devpts. Med stöd för flera instanser av devpts (se

newinstance

ovan) har varje instans en privat

ptmx

-nod i roten av devpts (typiskt

/dev/pts/ptmx

). För kompatibilitet med äldre kärnor är standardläget för den nya

ptmx

-noden 0000.

ptmxmode=value

anger ett mer användbart läge och rekommenderas starkt när

newinstance

specificeras. Detta alternativ implementeras endast i Linux-kärnor från 2.6.29 och gäller endast om

CONFIG_DEVPTS_MULTIPLE_INSTANCES

är aktiverat.

DM-VERITY SUPPORT

Device-mapper-målet verity erbjuder skrivskyddad transparent integritetskontroll av blockenheter med hjälp av kärnans crypto-API. Kommandot mount kan öppna dm-verity-enheten och göra integritetsverifieringen innan enhetens filsystem monteras. Kräver libcryptsetup i libmount (valfritt via dlopen(3)). Om libcryptsetup stöder att extrahera roothash för en redan monterad enhet kommer existerande enheter automatiskt att återanvändas vid match.

Monteringsalternativ för dm-verity:

verity.hashdevice=path

Sökväg till hash-träd-enheten som hör ihop med källvolymen och ska skickas till dm-verity.

verity.roothash=hex

Hex-kodat hashvärde för roten av

verity.hashdevice

. Ömsesidigt uteslutande med

verity.roothashfile

.

verity.roothashfile=path

Sökväg till fil som innehåller hex-kodat hashvärde för roten av

verity.hashdevice

. Ömsesidigt uteslutande med

verity.roothash

.

verity.hashoffset=offset

Om hash-trädet är inbäddat i källvolymen används

offset

(standard: 0) av dm-verity för att hitta trädet.

verity.fecdevice=path

Sökväg till Forward Error Correction (FEC)-enheten som associeras med källvolymen och ska skickas till dm-verity.

Valfritt. Kräver kärna byggd med

CONFIG_DM_VERITY_FEC

.

verity.fecoffset=offset

Om FEC-data är inbäddad i källvolymen används

offset

(standard: 0) för att hitta FEC-området. Valfritt.

verity.fecroots=value

Paritetsbytes för FEC (standard: 2). Valfritt.

verity.roothashsig=path

Sökväg till

pkcs7(1ssl)

-signatur av roothash-hexsträngen. Kräver

crypt_activate_by_signed_key()

från cryptsetup och kärna byggd med

CONFIG_DM_VERITY_VERIFY_ROOTHASH_SIG

.

För återanvändning av enheter måste signaturer antingen användas av alla monteringar av en enhet eller av ingen. Valfritt.

verity.oncorruption={ignore|restart|panic}

Instruera kärnan att ignorera, starta om eller gå i panic när korruption upptäcks. Som standard misslyckas I/O-operationen bara. Kräver Linux 4.1 eller nyare, och libcryptsetup 2.3.4 eller nyare. Valfritt.

Stöds sedan util-linux v2.35.

Till exempel skapar följande kommandon en squashfs-image från katalogen

/etc

, en verity-hashenhet, och monterar verifierad filsystemimage till

/mnt

. Kärnan kommer att verifiera att roothash är signerad av en nyckel i kärnans keyring om

roothashsig

används.

mksquashfs /etc /tmp/etc.raw
veritysetup format /tmp/etc.raw /tmp/etc.verity --root-hash-file=/tmp/etc.roothash
openssl smime -sign -in /tmp/etc.roothash -nocerts -inkey private.key \
-signer private.crt -noattr -binary -outform der -out /tmp/etc.roothash.p7s
mount -o verity.hashdevice=/tmp/etc.verity,verity.roothashfile=/tmp/etc.roothash,\
verity.roothashsig=/tmp/etc.roothash.p7s /tmp/etc.raw /mnt

LOOP-DEVICE SUPPORT

En ytterligare möjlig typ är montering via loop-enhet. Till exempel kommandot

mount /tmp/disk.img /mnt -t vfat -o loop=/dev/loop3

kommer att sätta upp loopenheten

/dev/loop3

att motsvara filen

/tmp/disk.img

, och sedan montera denna enhet på

/mnt

. Om ingen explicit loopenhet nämns (utan bara alternativet

-o loop

), försöker mount hitta en oanvänd loopenhet och använda den, till exempel:

mount /tmp/disk.img /mnt -o loop

Kommandot mount skapar automatiskt en loopenhet från en vanlig fil om filsystemtyp inte anges eller om filsystemet är känt för libblkid, till exempel:

mount /tmp/disk.img /mnt

mount -t ext4 /tmp/disk.img /mnt

Denna typ av montering känner till tre alternativ, nämligen

loop

,

offset

och

sizelimit

, som egentligen är alternativ till losetup(8). (Dessa alternativ kan användas utöver de som är specifika för filsystemtypen.) Sedan Linux 2.6.25 stöds auto-destruktion av loopenheter, vilket betyder att varje loopenhet som tilldelas av mount kommer att frigöras av umount(8) oberoende av

/etc/mtab

. Du kan också frigöra en loopenhet för hand med

losetup -d

eller

umount -d

.

Sedan util-linux v2.29 återanvänder mount loopenheten istället för att initiera en ny om samma backing-fil redan används för någon loopenhet med samma offset och sizelimit. Detta är nödvändigt för att undvika filsystemskorruption.

EXIT STATUS

mount har följande exit-statusvärden (bitarna kan OR:as):

0
    success

1
    incorrect invocation or permissions

2
    system error (out of memory, cannot fork, no more loop devices)

4
    internal mount bug

8
    user interrupt

16
    problems writing or locking /etc/mtab

32
    mount failure

64
    some mount succeeded

    The command mount -a returns 0 (all succeeded), 32 (all failed), or 64 (some failed, some succeeded).

126
    failed to execute external /sbin/mount.<type> mount helper (since util-linux v2.41)

EXTERNAL HELPERS

Syntaxen för externa monteringshjälpare är:

/sbin/mount.suffix spec dir [-sfnv] [-N namespace] [-o options] [-t type.subtype]

där

suffix

är filsystemtyp och alternativen

-sfnvoN

har samma betydelse som för normala monteringsalternativ. Alternativet

-t

används för filsystem med subtypstöd (t.ex.

/sbin/mount.fuse -t fuse.sshfs

). Kommandot mount skickar inte monteringsalternativen

unbindable

,

runbindable

,

private

,

rprivate

,

slave

,

rslave

,

shared

,

rshared

,

auto

,

noauto

,

comment

,

x-*

,

loop

,

offset

och

sizelimit

till

mount.<suffix>

-hjälpare. Alla andra alternativ används i en kommaseparerad lista som argument till

-o

.

Hjälparens exit-status returneras som exit-status för mount(8).

Värdet 126 används om monteringshjälpprogrammet hittas men

execl()

misslyckades.

ENVIRONMENT

LIBMOUNT_FORCE_MOUNT2={always|never|auto}

tvinga att använda klassiska mount(2)-systemanropet (kräver stöd för det nya fil-deskriptorsbaserade mount-API:t).

Standard är

auto

; i detta fall försöker libmount vara smart och använda klassiska mount(2) endast vid väletablerade problem. Om det nya mount-API:t inte finns tillgängligt kan libmount fortfarande använda traditionella mount(2), även om

LIBMOUNT_FORCE_MOUNT2

är satt till

never

.

LIBMOUNT_FSTAB=<path>

åsidosätter standardplaceringen för

fstab

-filen (ignoreras för suid)

LIBMOUNT_DEBUG=all

aktiverar libmount debug-utdata

LIBBLKID_DEBUG=all

aktiverar libblkid debug-utdata

LOOPDEV_DEBUG=all

aktiverar loop-enhets-setup debug-utdata

FILES

Se även avsnittet "The files /etc/fstab, /etc/mtab and /proc/mounts" ovan.

/etc/fstab

filsystemstabell

/run/mount

libmount privat runtime-katalog

/etc/mtab

tabell över monterade filsystem eller symlänk till

/proc/mounts

/etc/mtab~

låsfil (oanvänd på system med mtab-symlänk)

/etc/mtab.tmp

temporär fil (oanvänd på system med mtab-symlänk)

/etc/filesystems

lista över filsystemtyper att prova

HISTORY

Ett mount-kommando fanns i Version 5 AT&T UNIX.

BUGS

Det är möjligt för ett korrupt filsystem att orsaka en krasch.

Vissa Linux-filsystem stöder inte

-o sync

och

-o dirsync

(ext2, ext3, ext4, fat och vfat stöder synkrona uppdateringar (à la BSD) när de monteras med

sync

).

-o remount

kan kanske inte ändra monteringsparametrar (t.ex. är alla ext2fs-specifika parametrar, utom

sb

, ändringsbara med remount, men du kan inte ändra

gid

eller

umask

för fatfs). Det är möjligt att filerna

/etc/mtab

och

/proc/mounts

inte matchar på system med en vanlig

mtab

-fil. Den första filen baseras bara på mount-kommandots alternativ, men innehållet i den andra filen beror också på kärnan och andra inställningar (t.ex. en fjärr-NFS-server—i vissa fall kan mount rapportera opålitlig information om en NFS-monteringspunkt och

/proc/mount

innehåller vanligtvis mer tillförlitlig information.) Detta är ett annat skäl att ersätta

mtab

-filen med en symlänk till

/proc/mounts

. Att kontrollera filer på NFS-filsystem som refereras via fil-deskriptorer (dvs

fcntl

- och

ioctl

-familjerna) kan leda till inkonsekventa resultat p.g.a. brist på konsistenskontroll i kärnan även om monteringsalternativet

noac

används. Alternativet

loop

tillsammans med

offset

eller

sizelimit

kan misslyckas med äldre kärnor om mount inte kan bekräfta att storleken på blockenheten har konfigurerats som begärt.

Detta kan kringgås genom att använda losetup(8) manuellt före montering med den konfigurerade loopenheten.

AUTHORS

Karel Zak <kzak@redhat.com>

SEE ALSO

mount(2), umount(2), filesystems(5), fstab(5), nfs(5), xfs(5), mount_namespaces(7), xattr(7), e2label(8), findmnt(8), losetup(8), lsblk(8), mke2fs(8), mountd(8), nfsd(8), swapon(8), tune2fs(8), umount(8), xfs_admin(8)

REPORTING BUGS

För felrapporter, använd ärendehanteraren https://github.com/util-linux/util-linux/issues.

AVAILABILITY

Kommandot mount är en del av util-linux-paketet som kan laddas ned från Linux Kernel Archive https://www.kernel.org/pub/linux/utils/util-linux/. Denna sida är del av util-linux-projektet (en slumpmässig samling Linux-verktyg). Information om projektet finns på https://www.kernel.org/pub/linux/utils/util-linux/.

Om du har en felrapport för denna manualsida, skicka den till

util-linux@vger.kernel.org

.

COLOPHON

Denna sida hämtades från projektets uppströms Git-repository

git://git.kernel.org/pub/scm/utils/util-linux/util-linux.git

den 2026-01-16. (Vid den tidpunkten var datumet för den senaste commit som hittades i repositoryt 2026-01-14.) Om du upptäcker renderingsproblem i denna HTML-version av sidan, eller om du tror att det finns en bättre eller mer uppdaterad källa för sidan, eller om du har korrigeringar eller förbättringar av informationen i denna COLOPHON (som inte är del av den ursprungliga manualsidan),

skicka e-post till

man-pages@man7.org

.